Kort om vanliga idrottsmedicinska besvär

En skada på det främre korsbandet uppstår oftast vid vridvåld eller en olycklig landning – vanligt inom fotboll, handboll och andra riktningsintensiva idrotter. Många beskriver att knät "viker sig" eller känns instabilt efter skadetillfället. Hos oss inleds bedömningen alltid med en funktionell undersökning, och rehabiliteringen följs upp objektivt med ForceDecks inför beslut om återgång till idrott – oavsett om vägen går via kirurgi eller ej.

Meniskerna kan skadas akut vid ett vridvåld eller successivt genom slitage över tid. Vanliga tecken är smärta på ledspringan, svullnad och ibland en känsla av att knät låser sig. De flesta patienter vi möter svarar bra på strukturerad, belastningsanpassad rehabilitering utan operation.

Broskskador uppstår ofta i samband med annan knäskada, till exempel vid vridvåld eller en luxation, och kan ge kvarstående svullnad som inte alltid syns på vanlig röntgen. Vi misstänker broskskada när symtomen inte följer det förväntade läkningsförloppet, och remitterar vid behov för MR. Rehabiliteringen blir ofta längre och mer stegvis än vid andra knäskador.

Hopparknä är ett överbelastningsbesvär i knäskålssenan som vi ofta ser hos idrottare med mycket hopp och riktningsförändringar, till exempel inom volleyboll och basket. Smärtan sitter typiskt strax under knäskålen och ökar med belastning. Vi bygger behandlingen kring gradvis, smärtstyrd belastning av senan snarare än vila.

Löparknä drabbar framför allt löpare och cyklister och beror på upprepad friktion där löparbandet passerar knäets utsida. Bedömningen tittar alltid bortom själva knät – ofta ligger en del av lösningen i styrka och kontroll i höften. Belastningsjustering i kombination med riktad träning brukar ge god effekt.

Diffus smärta runt eller bakom knäskålen vid till exempel trappgång, knäböj eller löpning är kännetecknande för patellofemoralt smärtsyndrom. Vi ser ofta ett samband med hur belastningen fördelas mellan höft och knä. Riktad träning brukar ge tydlig förbättring över tid.

Hos växande idrottande ungdomar kan tillväxtzonen där knäskålssenan fäster på skenbenet bli överbelastad – det kallas Schlatters sjukdom. Det ger ofta smärta och en öm knöl strax under knäskålen. Vi anpassar belastningen under perioder med mer besvär snarare än att avråda från all aktivitet.

Knäartros innebär att broskvävnaden i knäleden successivt bryts ner, vilket ger stelhet, smärta och på sikt nedsatt funktion. Det blir vanligare med stigande ålder men förekommer även tidigare hos den som haft en tidigare knäskada. Vår utgångspunkt, i linje med aktuell evidens, är att riktad träning är förstahandsvalet – inte att undvika belastning.

Hälsenan är ett av de områden vi jobbar mest med – ett överbelastningsbesvär som är vanligt hos löpare och idrottare med mycket hopp. Typiskt är belastningsrelaterad smärta och stelhet i hälsenan, ofta värst de första stegen på morgonen. Vi bygger behandlingen på gradvis, belastningsstyrd träning av vad och hälsena.

Fotsulans bindvävsplatta kan bli överbelastad och ge smärta under hälen, klassiskt värst vid de första stegen på morgonen. Vanligt hos löpare och personer med stillastående arbete. Vi kombinerar belastningsanpassning med riktad träning snarare än enbart stretching.

En vikning av foten skadar oftast ligamenten på fotledens utsida, med svullnad, smärta och ibland en instabilitetskänsla som följd. De flesta stukningar läker väl med tidig, kontrollerad belastning och balansträning – långvarig avlastning gör sällan mer nytta än skada.

En vadbristning uppstår vid explosiva rörelser som sprint eller snabba riktningsförändringar och ger en plötslig, skarp smärta i vaden. Vi trappar upp belastningen stegvis utifrån smärta och funktion, inte efter ett fast schema.

När belastningen ökar snabbare än vävnaden hinner anpassa sig kan en stressfraktur uppstå, vanligt hos löpare vid en snabb träningsstegring. Smärtan tilltar successivt med belastning. Vi lägger stor vikt vid att kartlägga träningsupplägget för att undvika återfall, inte bara att avlasta foten.

Smärta vid belastning av axelns rotatorcuffsenor är vanligt vid överhandsarbete eller idrotter med mycket kastande och simning. Typiskt är smärta vid armlyft, särskilt i mellanregistret. Riktad styrke- och rörlighetsträning är förstahandsbehandling.

En rotatorcuffsruptur innebär att en eller flera senor i axelns rotatorcuff är delvis eller helt avslitna, antingen akut vid trauma eller successivt vid degeneration. Smärta och ibland kraftnedsättning vid armlyft är vanligt. Behandlingsvalet – träning eller kirurgi – avgörs utifrån rupturens omfattning, ålder och funktionskrav.

Frozen shoulder innebär en successivt tilltagande stelhet och smärta i axelleden, vanligast i åldern 40–60 år och utan tydlig utlösande orsak. Tillståndet går ofta igenom faser av smärta, stelhet och gradvis förbättring. Rörlighetsträning och belastningsanpassning är centrala genom hela förloppet.

Leden mellan nyckelben och skulderblad kan skadas vid fall mot axeln, till exempel vid cykling eller kontaktidrott. Lokal smärta och ibland en synlig felställning följer vid mer uttalade skador. De flesta fall behandlas konservativt, i uttalade fall kan kirurgi bli aktuellt.

Vid axelinstabilitet hoppar leden delvis eller helt ur led, vanligare vid idrotter med hög rörlighet eller kontaktrisk. Efter en första episod är en återkommande instabilitetskänsla vanlig. Rehabiliteringen fokuserar på styrka och kontroll kring axelleden.